tisdag, september 18, 2007

Jag vill på förekommen anledning påpeka att jag varken ifrågasätter att Unni Drougge älskade det där kräket till kille eller påstår att det skulle vara en enkel och okomplicerad sak att resa sig upp och lämna någon som gör en illa. Vad jag sade i mitt förra inlägg om saken var att jag inte begriper den där kärleken av att läsa romanen. Jag förstår det mycket mer av att läsa hennes inlägg och intervjusvar nu. Jag tyckte inte, och detta är alltså litterär kritik, att hon lyckades gestalta den där omöjliga vanvettiga gastkramande (i ordets verklige bemärkelse) kärleken i romanen. Det ska ses som kritik mot författaren Unni Drougge, inte mot personen eller mot hennes agerande. Det som ju däremot framkommer med all möjlig tydlighet i boken är att ingen annan någonsin skulle kunna hata och förakta den där svagheten, den där oförmågan att slita sig loss, det där hjärtskärande barnaoffret mer än vad hon själv gör. Jag ser ingen som helst anledning att utifrån en kritiker- och debattörposition lägga mer stenar på den bördan. Det finns åtskillig forskning om de psykologiska mekanismerna bakom att människor stannar i destrutiva relationer och ingenstans finns belägg för att det skulle vara enkelt att bryta upp om man väl dragits ner.

Jag vill också rikta ett innerligt tack till det av Unnis barn som gjort ett fantastiskt inlägg i kommentarerna nedan.

4 kommentarer:

Jessica sa...

Nej, enkelt att bryta är det inte. Inte heller är det lätt att se att man faller in i ett mönster. Ohc att upptäcka att man har gjort det är så för jävligt att man helst bara blundar. Jag blundade i en massa år. Nu undrar jag varför.
Jag hoppas att kärleken är mindre blind nästa gång, och om jag märker vad som är på gång att jag reser mig upp och går. Fast jag kan inte garantera tt jag märker.

Anonym sa...

Smärtsam läsning, intressanta artiklar och kommentarer. Tänker att så här ska bloggar användas - som ljus (ibland kallt) i de mörkaste privata familjevrår. Och som små vassa röster när offentligheten är tyst - och allt för kall. Tack Isobel, Unni D och hennes barn.
_____________

- Isobels upplysning om den dömde 'Agentens' författarstall tycker jag är rimlig. Författare skriver för en offentlighet. Vissa av författarna har med patos agerat rättskipare i media. Som läsare av deras mediala person får jag en pusselbit till att lägga. Den blir mer komplex. Om de vetat om misshandeldomen så har de sedan tagit ställning och blivit sin agent trogen. Varför får man nog inte veta. Pengar? Bindande kontrakt? Storsinthet - i meningen att alla förtjänar en extra chans? Även kvinnomisshandlare. Hrm... Om någon av dem agerat med förlåtelsens välvilja så tänker jag att så är det nog som oftast. Att de ofta får en chans till. Brödraförlåtelsen finns där. (även hos kvinnor)Jag tror att den i sin tur bygger på rädsla. Att uttala sin åsikt om ens vän/släktmedlems/kollegas övergrepp är att göra de synliga och verkliga. Närvarande. Och då blir de farliga för alla, även de tysta och passiva. Därför så skjuts skulden undan till en biförklaring. Han var pressad. Han hade en tuff uppväxt. Han var stressad. Man vet inte riktigt vad som ligger bakom... Poff! Han hade alltså inget riktigt ansvar.
________________

Jag har några gånger haft anledning att reagera på betéendet hos några män i mina nära och perifiera bekantskap.En av dem psykade sin sambo(riktigt illa) den andra skrämde sin sambo (hotade med våld när de bråkade). När jag konfronterade dom så reagerade de som barn, som offer i en stunden för att sedan aggressivt försvara sin manlighet på ett rituellt förutbestämt sätt. Det var jobbigt men inte jättejobbigt. Det var värre å sitta tyst bredvid.Vad såg deras dåvarande sambos i dom, enligt mig. Hade de några gemensamma drag som gjorde dom både till småpåvar och kärleksobjekt? Jo, faktiskt. De var väldigt kategoriska och moraliserande. Hade svårt för ambivalenta diskussioner. De är ganska framgånsgrika människor. De hade få nära vänner. Det jag fäster mig mest nu och som jag tror var mest tilldragande var deras tvärsäkerhet. Det är de inte längre. De är fortfarande mina vänner. De skäms fortfarande om vi skulle prata om hur de betedde sig förut. En mänskliggörande skam.

/L

Anonym sa...

Känner ingen av er kvinnor som på olika sätt, oftast psykiskt, misshandlar sina barn? Min erfarenhet är att det är jättevanligt men kallas inte misshandel, det är aldrig svårt nog för det. Dessa instabila mödrar skuldsätter, gråter, 'tar livet av sig', skäller, mobbar, skriker, gapar, bestraffar mm. mm. och omgivningen/släkten 'lägger sig inte i'. Ingen vågar 'göra det värre', men inte fan tar man avstånd från henne som vän/syster/dotter! Man 'förstår' istället hur jobbigt det är, hur svårt hon har det osv. I bästa fall försöker man finnas där för barnen ... men jag har ofta sett motsatsen eftersom det skulle från den instabila moderns sida betyda att man är mot henne.

Anonym sa...

stackars barn. igen.