tisdag, december 28, 2010

Lite om sex, normer och civilisation

Jag förstår Johan Wennström, det gör jag faktiskt. Om man är konservativ, som han är, tror man inte att saker kan eller bör förändras särskilt snabbt. (Det är en nidbild att konservativa skulle vara mot förändring per se, eller okej, vissa konservativa tycker så, men jag tror inte att Wennström är en sådan karikatyrkonservativ.)

De normer som vi, eller i alla fall jag, försöker rucka lite på med #prataomdet är i många fall väldigt väldigt gamla. Idéer om manlig och kvinnlig sexualitet, om hur dessa är och hur de bör vara, har funnits genom hela den mänskliga historien, så gott vi känner till, och kopplar in i frågor om arv och egendom och därigenom i hela samhällets uppbyggnad.

Dessa normer har redan förändrats väldigt snabbt på kort tid, framförallt med insteget av preventivmedel, men också med ökad generell jämställdhet. Vissa konservativa är bekymrade över detta. Det är inte bra för människor eller för samhällen att så snabbt anamma nya sätt att leva, tänka, ligga. Vissa av dem anser nog också att de nya sätten, om det så handlar om sex före äktenskapet, sex med folk av samma kön, eller fritt tillgängliga dagen-efter-piller är kvalitativt sämre än de gamla sätten. (Jag antyder självfallet inte att homosexualitet skulle vara nytt, eller för all del sex före äktenskapet, men acceptansen för och synligheten hos dessa och andra företeelser har onekligen ökat dramatiskt de senaste 50 åren. Vi har också fått nya och betydligt säkrare sätt att hantera oönskade graviditeter som t ex mer sällan innebär risk för kvinnans liv eller att barn föds efter 9 månader och först därefter has ihjäl)

Men även om man inte skulle tycka att det var sämre, kvalitativt sett, med dagens normer än gårdagens, så kan man som konservativ mena att själva hastigheten i förändringen har skapat problem. Som t ex de problemen vi #pratarom. Att våra medvetanden inte hängt med, våra outtalade idéer om hur vi och andra bör vara, våra nedärvda sociala koder är inte anpassade för dessa lössläppta, alkoholstinna liv vi lever. Normen i huvudet och normen i kroppen är inte helt kompatibla.

Det är inte en helt dum tanke. När man t ex talar om 60- och 70-talets sexuella revolutioner kan man se rätt tydligt att dessa i stor utsträckning gav män frihet och kvinnor krav. Både rent sexuellt, kvinnor förväntades sannerligen ställa upp, också eller kanske alldeles särskilt i dessa uttalat progressiva vänsterkretsar där man sade sig kämpa för mänsklighetens bästa, och vardagligt, när det blev barn att ta hand om och männen drog vidare någon annanstans. Jämställdheten vägde på inga sätt lika med den nya sexuella friheten, medvetandena var inte anpassade för de nya fria normerna.

Vi har ändå kommit lite längre sedan dess.

För mig är #prataomdet ett konkret realtidshack för att försöka komma ännu längre. Genom att medvetet ignorera skamgränsen, genom att prata om underliv och misslyckanden och missförstånd och oförmåga att hantera gränser, både egna och andras (saker som ju enligt en del inte är så värst viktiga) så skapar vi en liten liten möjlighet till faktisk förändring. Med "vi" menar jag nu alltså alla som #prataromdet, det här är sannerligen ett svärmarbete, och som sådant har det faktiskt en chans att påverka. För normer uppstår ur kollektiv, och de uppstår ofta rätt organiskt, det som grupper tycker fungerar, gör deras liv lättare, deras samvaro bättre lever vidare.

Skamkulturen kring sex gör det svårt att komma längre som grupp eftersom människors erfarenheter paketeras en och en eller två och två och de enda fall som sprids vidare är när det slutar regleras av norm och i stället regleras av lag. (Det finns såklart sådana fall också i #prataomdet, uppenbara övergrepp som borde lagföras och också skamkulturen kring att avslöja sådant bör ruckas på, men det är lite en annan sak och definitiv en annan text).

Vissa har avfärdat #prataomdet som terapi, och om det fungerar så för enskilda att berätta har jag inga problem med det. Jag har varit och är oroad för att det här locklyftandet skulle leda till att människor får behov av professionell bearbetning också, och det hoppas jag sannerligen att de lyckas få. Det finns en lista på prataomdet med telefonnummer dit man kan ringa.

Men för mig är huvudpoängen inte terapi. Det är att rucka på skamkulturen. Det är skammen som gör det svårt att prata offentligt, det är skammen som gör det svårt att hävda sina faktiska känslor i den enskilda situationen. Det här är inte heller ett coachprogram, som någon annan avfärdade det som, där vi Oprah-likt skulle peppa folk att INTE TA SKIT. Det är ju också bra såklart, men det här handlar om samhället, om kollektivet, om normerna.

Jag är också rätt konservativ, i meningen att jag inte tror att man kan planera ett samhälle eller uppifrån genomföra stora förändringar med säkerhet i att det går som man vill. Jag är också konservativ i det att jag har en pessimistisk syn på människan. Vi är bara så goda som civilisationen, lagar och normer, kräver.

Men jag tror att man kan hacka samhället, normerna, civiliseringen. De små rörelserna underifrån kan rucka på saker, som i sin tur möjliggör för andra rörelser. Nej, man vet inte alltid vart det leder, den ödmjukheten är viktig (och konservativ).

Men Johan Wennström tror inte att det hjälper att #prataomdet. I stället bör vi anpassa handlingsnormen efter huvudnormen. Ta hand om oss där ute, eftersom våra medvetanden, vår jämställdhet, våra koder inte kan hantera vårt sätt att ligga. Det är inte en ondsint uppmaning, om än otidsenlig. Wennström tycks inte heller ha läst alla de berättelser där människor #prataromdet om sånt som händer inne i också ganska fasta relationer. Det är kanske också ett tecken på normerna, att vi så självklart tänker oss att dessa saker bara händer på fyllan, med någon okänd, för att det vore så otänkbart obehagligt att inse att vi inte ens klarar av att bryta skamvallen gentemot våra närmaste.

Jag tror att Wennström har fel. Jag tror att #prataomdet kanske kan rucka lite lite på skammen. Och att det i sig kan göra att våra medvetanden faktiskt blir bättre anpassade. Att huvudnormen kan ändras lite, och passa lite bättre ihop med hur vi lever. Det kommer inte göra människor goda, men det kommer kanske göra riskerna med att inte bete sig rimligt större (vilket är det civilisation ytterst handlar om). Och eftersom de flesta människor faktiskt är dummare än de är onda kommer det kanske göra riskerna för missförstånd lite mindre.

Om det gör att vi kan ligga bara lite bättre och säkrare och lyckligare, med lite mindre risker för både övergrepp, självövergrepp eller anklagelser om övergrepp där den påstådde förövaren inte begriper någonting vore det så himla mycket värt.

13 kommentarer:

Niclas Kuoppa sa...

Jag säger tack och amen för det sista stycket.

Apropå det här med människans natur. Har ni läst Philip Zimbardo "The Lucifer effect"?
http://www.lucifereffect.com/

Vänstra Stranden sa...

Jag måste väl vara helt skamlös då för jag känner inte igen någonting i allt tal om skamkulturen runt sex./VS

Niclas Kuoppa sa...

Kanske, professor VS, kan skammen hos många som pratar om det märkas i det egna skuldbeläggandet för det som hände och i den tystnad som ofta härskat. Många har skämts för det som hände och enligt egen utsago inte velat eller vågat prata om det. Det kan tyckas paradoxalt i en tid då sex är ständigt närvarande i medier, film och reklam. Men det är kanske inte så mycket sexet i sig som är det jobbiga att prata om. Jag vill inte göra mig till talesperson för alla som pratar, det finns mångfald i berättelserna, men finns det inte ännu något skrämmande, fult och skamfyllt i att se sig själv och av andra som ett offer, som kanske till och med i någon mån liknar skuldbeläggandet av förövare!? Att vara ett offer innebär inte sällan en risk för att idiotförklaras av typen "Du borde ha veta bättre än att göra si eller så!" Ibland, är min uppfattning, förväntas man själv inse det utan att någon ska behöva säga det. Intressant är, om nu min beskrivning är någorlunda riktig, om vi kan se skillnader på vilka som skuldbeläggs för vilka händelser.

Medborgare X sa...

Klart att normer går att förändra, även om det kan ta tid. När #prataomdet nu visar att det finns många kvinnor som känner skam att ta om sina sexuella relationer och då speciellt de tillfällen som inte varit helt bra så är det dags att tala om vad det är för fel på den kvinnliga könsrollen och normerna kring den. Vad är det som gör att just kvinnor upplever denna skam och vad är det som gör att just kvinnor upplever sig kränkta/utnyttjade?

Kan det vara att kvinnor så ofta är väldigt könsrollskonservativa och förväntar sig att bli förförda av mannen? Att kvinnor förväntar sig att mannen ska uppvakta henne och ta initiativ till den sexuella akten? Kan det vara att kvinnor har svårare att separera sex och kärlek? Att kvinnor ofta har en ålderdomlig romantisk syn på män, där mannen ska vara den som är aktiv och kvinnan den passive?

Kan den kvinnliga könsrollen förändras så att kvinnor tar ett större ansvar för de sexuella relationerna och därmed blir mindre passiv och bättre på att tydligt kommunicera hur hon vill ha det?

Robert sa...

Medborgare X: Om man menade allvar med att bryta upp från de gamla könsrollerna så borde kvinnor naturligtvis fråga sig varför de nu, ännu i 21:a århundradet, har ett så starkt behov av att få känna sig utvalda, upphöjda på en piedestal eller en vit hästrygg (ledtråd: tänk efter hur ofta man idag hör om att prinsessor och drottningar i äldre tider var de som egentligen höll i tyglarna, eftersom de hade en "sexuell makt" som de anvcände på¨ett skarpt sätt...). Feminister borde ställa sig frågan varför de tar det där för givet på ett personligt plan - men i nästa andetag vägrar at se att män också kan ha motsvarande behov av att bli sedda och omtyckta för annat än sin status. Det handlar inte om "att strida om vem det är mest synd om", utan om att se båda parter i ett samtal eller en debatt som hederliga och intelligenta deltagare.

Men de frågorna ställs inte alls idag, i alla fall inte av de feminister som syns till. De stöts helt enkelt bort eftersom de hotar bilden av att "det är männens fel alltihopa". Tvärtom: man koketterar ofta med detta behov av att få vara prinsessa samtidigt som man låter förstå att "naturligtvis har jag själv valt den som jag låter lyfta upp mig och jag låter mig fortfarande bjudas ut på dyra middagar trots att jag själv har en bra lön, för att han ska veta att vara tcaksam, man är väl en Carrie Bradshaw vetja!"

vänstra stranden sa...

Niclas: Intressant. Du kanske är ngt på spåren där, alltså att det skamliga är just att vara ett "offer". Ibland har jag funderat på - men det är verkligen helt personligt tänkt - att en del av den skam som jag hört många prata om beror på att den yngre generationen har ngn slags idealbild av sex (som inte har ngt med verkligheten att skaffa). Alltså, jag menar inte att sex inte är bra och idealt, inte alls, bara att sex precis som alla andra mellanmänskliga aktiviteter ibland bara blir fel, knasigt, taffligt, fånigt eller t o m otäckt. Kanske har de som är yngre (särskilt kvinnor) fått sig itutade en sockersöt bild av sex. När då upplevelsen blir så långt bort från det att man istället upplever sig som offer för något (nu talar jag inte om våldtäkt och sexuellt ofredande, det är på andra sidan gränsen) så känns det skamligt.

Medborgare X: Jag önskar verkligen att både manliga och kvinnliga könsroller kunde förändras så att det blev naturligt att kommunicera rakt kring sex. Kanske finns det många män som skulle vilja låta bli att separera sex och kärlek men som inte vågar bottna i den känslan? Och kvinnor som vill framhärda i vad Erica Jong kallade det knapplösa knullet.

Man lär ju sig så småningom hur man själv vill ha det och vad man mår bra av. Men visst är detta väldigt svåra och känsliga frågor eftersom sex är en av de, eller kanske den, starkaste av våra drifter och djupaste upplevelser.

VS

Niclas Kuoppa sa...

Jag vet inte hur det är ställt med någon idealbild bland unga. Men jag tänker att offerrollen, om jag nu pratar om fall som gäller kvinnor, blir jobbigare när kvinnan anser sig ha agerat eller ser att hon av andra uppfattats som att hon agerat på tvärs med förväntade könsrollsuppfattningar.

Sen tycker jag Linus Fremin sätter fingret på viktiga saker.
http://linusfremin.wordpress.com/2010/12/20/prata-om-det-att-hitta-mina-sexuella-granser/

T ex detta: "Jag hade aldrig några egna sexuella gränser. De var bortraderade av mig själv och av andra. Ett nej var ett ja, ett ja var ett ja. Allt blev ett ja. Det var så det skulle vara, tänkte jag."

Anonym sa...

Jag håller verkligen med dig om att det viktigaste, med #prataomdet inte alls handlar om någon massterapi alá ormgrop, som vissa antyder. Det handlar om den där fruktansvärda och förbaskat destruktiva skammen! Skuldtrippande, skuldkänslor och invanda idéer om hur vi bör beté oss.

Min bästis, som liten, hade en storasyster som lärde oss hur man ska fejka orgasmer, när vi var tolv år och oskulder båda två...
"Det är bra att kunna om man vill att killen ska komma" sa hon och jag förstod inte vad hon menade. inte förrän jag själv låg där och ville "få det överstökat".

Så skevt!
Men skuldkänslorna som kommer av att fejka, gör att man aldrig berättar.. Man fortsätter fejka och tillslut blir skuld och skamkontot övertrasserat. Då är kärleken död.

#prataomdet behövs! Så är det bara!

vänstra stranden sa...

Niclas: Om det är som du relaterar - alltså att man är gränslös - så har man dessvärre ett djupare problem. Unga människor som inte kan sätta gränser runt sig själva saknar oftast helt enkelt självkänsla, anser sig värdelösa och anser att man får skylla sig själv. Men frågan är om den gruppen är större idag eftersom gamla sociala normer som hjälpte till att internalisera gränser har luckrats upp. Att vara den på vars axlar varje moraliskt val vilar är tungt. Och det är nog vanligare idag i vårt individualiserade samhälle.

VS

Anonym sa...

Isobel: Jag finner vissa likheter mellan din "konservatism" och Hayeks liberalism - i synnerhet däri att ni båda verkar acceptera (och kanske uppmuntra) experimenterande med informella institutioner på marginalen.

(Om någon är intresserad utvecklar jag denna tolkning av Hayek i denna artikel: http://www.springerlink.com/content/p5537q47842w73xl/)

Johannes Nilsson sa...

Jag tycker det är jävligt jobbigt när kvinnsen får för sig att de ska runka av mig en smula, och börjar rycka i kuken som om den var av gjutet stål. Det är ett mycket känsligt organ. Ta det försiktigt, är ni snälla.

anders bananders sa...

Det ligger definitivt en skam i att vara ett "offer". Tänk bara på alla barn som blir mobbade i skolan men inte kan berätta detta för någon vuxen, alla som har det svårt hemma men skäms över det i tystnad osv.

hejsan sa...

Ursäkta, men det var ENKLARE att vara ung progressiv tjej på sjuttiotalet än nu. Tjejerna bestämde vad de ville och inte ville, och gillade de inte någon speciell form av sex var det bara att säga till, och inte behövde det motiveras. Kraven är definitivt högre idag!