Dagis ökar den sociala rörligheten

I USA har barn till lågutbildade bara en tiondel så stor sannolikhet att gå ut skolan som barn till högutbildade. Så går fattigdom obönhörligt i arv.

Jag korsläser välfärdsforskarikonen Gösta Esping-Andersen och den konservative amerikanske skribenten David Brooks och slutsatserna är bedrövande lika. Den sociala rörligheten i USA finns knappt.

Om sambandet mellan dåliga skolresultat och familjens ekonomiska och kulturella position är uppenbart är det däremot inte omöjligt att påverka. Danska barn till lågutbildade har nämligen fem gånger så stor sannolikhet att gå ut gymnasiet som amerikanska barn till lågutbildade. På något sätt lyckas Danmark alltså väldigt mycket bättre med att ge barn reell frihet, reella möjligheter att välja sina liv.

Bortom ekonomi ger föräldrar olika saker till sina barn. Vissa föräldrar läser mycket för barnen, stimulerar dem språkligt, intellektuellt. Andra har inte tid eller ork eller ens intresse till det.

Tyvärr räcker det inte med aldrig så fantastiska skolor för att motverka den ojämlikheten. Vid skolstart har barn till föräldrar med det man kallar kulturellt kapital redan sex eller sju års försprång medan andra barn ligger hjälplöst efter. Mönstren i hjärnan är redan satta.

Ekonomiskt stöd till fattiga familjer hjälper inte heller så värst. Att gå på bra dagis tidigt, från ungefär ett års ålder, tycks däremot enligt Esping-Andersens forskning hjälpa. Barn från sämre förhållanden som har gått på dagis har markant högre poäng på kunskapstester och klarar sig bättre i skolan. Goda och allmänt tillgängliga förskolor tycks alltså vara ett av de allra bästa sättet att ge alla rimliga livschanser.

Kanske är vi lite för vana i Sverige vid våra dagis för att vara medvetna om vilken fantastisk institution den allmänna förskolan är. Strikt statsekonomiskt är den självförsörjande, pengarna staten lägger på förskolesubventioner kommer tillbaka med ränta genom att kvinnor som får tillgång till dagis jobbar mer och betalar mer skatt.

Hittills har vi kanske mest pratat om hur frigörande det är för kvinnor, som genom dagis fått möjlighet att tjäna sina egna pengar, att kombinera föräldraskap och yrkesliv. Men om Esping-Andersen har rätt är det minst lika viktigt för barnen, och i förlängningen för hela samhället.

Svenska barns resultat på internationella kunskapstester blir dock sämre och sämre, inte minst allra längst ner i skalan, där hela 18 procent av svenska 15-åringar numera antas sakna den mest grundläggande möjlighet att ta till sig information. Den svenska skolan är också i mindre och mindre utsträckning klassutjämnande.

Kanske bör vi när vi analyserar det tänka på en sådan sak som att barn till arbetslösa och föräldralediga i många kommuner bara har rätt till 15 timmars dagis i veckan. Oavsett politisk färg tycks kommuner se det som en bra besparingsåtgärd när det kniper, att dra ner till den lagstadgade miniminivån.

Men om det är sant att dagis har den här upplyftande effekten, borde ju barn till arbetslösa behöva dagis ännu mer än andra barn. Arbetslösa mammor får bevisat lättare jobb när deras barn har tillgång till dagis, men här finns alltså en djupare, mer långtgående effekt. Begränsningsregeln är i såfall en indirekt markering om att klassresor inte alls är önskvärda.

Tror vi på allas rätt att söka lyckan, oavsett bakgrund? Kanske är en väg dit i såfall så prosaisk som att upprätthålla god standard i barnomsorgen.

Publicerad i Expressen den 5 november 2011