söndag, mars 18, 2012

Ork: slut

"När vi var där höll jag också på med något sammanbrott." Jag såg bilder från ett vårigt Amsterdam i tidningen i morse och kommenterade med det jag främst minns från vår weekend där för ett par år sedan. Jag jobbade nästan hela tiden, kämpade med att hitta nät nog att maila i väg artiklar och höll hjärtklappningen och andnöden bara precis stången. Mellan varven promenader och kaféer och solsken förstås.

Jag vet inte hur ofta jag brutit ihop, men kanske ett par tre gånger om åren de senaste åren. Lite olika allvarligt, från den där gången när jag slutade klara av att hitta i stan och bara låg hemma med en filt över huvudet och ibland en bebis i famnen i ett par månader till de kortare enklare versionerna där det räckt med ett par veckors stillhet och extra träning för att komma igen.

Jag tjatar på min kille att han åtminstone ska försöka ta körkort och när jag satt där i morse och grät över mitt jävla psyke insåg jag en av anledningarna. När de där få semesterveckorna kommer är jag alltid så utarbetad att tanken att inleda semestern med att köra bil en längre sträcka känns helt ohanterlig. Jag tycker om att köra bil. Men när jag väl ska göra det är hjärnan så trött att jag bara vill gråta.

Jag orkar inte längre. När jag säger att jag bryter ihop och måste vila innebär det ju aldrig någon reell vila, jag har ingen sjukförsäkring, har aldrig råd att låta bli att jobba. Ibland kan man jobba lite mindre några veckor, det är allt. Eller till och med vara ledig helt några dagar om jag inte har någon deadline, men det är ju ledighet utan lön förstås och som sådan aldrig stressfri, man tänker alltid på pengarna man inte tjänar, på räkningarna, på hur fan det ska gå ihop.

Jag ser unga begåvade människor som försöker slå sig in i den här världen, personer med liknande känsliga psyken som jag, med liknande perfektionism och engagemang och jag tänker att nej, snälla, spring åt andra hållet. Utsätt er inte för det här, ni kommer gå sönder och ingen kommer tacka er, ingen kommer bry sig.

I den där kollapsen med orienteringsförmågeförlusten och filt-över-huvet-behovet, det var hösten 2009, kom den akuta krisen plötsligt. Jag deltog i ett panelsamtal och skulle köpa strumpbyxor på vägen hem och började gråta utanför Lindex utan att kunna sluta. Jag hade ett antal deadlines den veckan och ringde en fast uppdragsgivare för att berätta om läget och se om man eventuellt kunde skjuta fram min text en vecka. "Jag utgår från att du prioriterar oss", blev svaret. Hen frågade inte ens hur det var med mig.

Sådana är villkoren alltså, så mycket omsorg finns om också fasta frilansar.

Jag vill gärna påpeka att det dock inte alltid är så. I samband med sammanbrottet helt nyligen hade jag också deadlines och flera av redaktörerna då var tvärtom oändligt förstående. Vanlig mänsklig snällhet, man blir närmast förvånad av att träffa på den.

Det vanliga är ju att bli illa behandlad. Det är nästan det värsta med den usla betalningen också. Man känner sig trampad på. Att alla alltid värderar en så lågt, och även om man inte ska värdera sig i pengar är det ju den värderingsgrunden som finns enklast. Till sist föreställer man sig hur de fast anställda med sina (i jämförelse) fantasilöner och semesterersättningar och friskvårdsbidrag sitter där och skrattar hånfullt och överlägset åt oss. "Haha, de gick med på det där också. Att de inte fattar hur löjliga de är. Hahahahahahaha." När de sedan pratar direkt med oss är det med låtsad omsorg i rösten: "nej, det går tyvärr inte att höja ersättningen, det går inte i budgeten" (men själva får de förstås minst en 5 procent högre per år. Löneökningar är något heeeeeelt annat, ju.)

Jag vet hur bitter jag låter. Hur hatisk. Säkert kommer det komma någon glad anonym i kommentarerna som förklarar att det här bara är medelmåttans ressentiment eller medelklassens privilegier eller någon spännande kombination av de två.

Och det stämmer förstås. Jag vet att jag på mina bra dagar är en av Sveriges allra bästa politiska skribenter. Eftersom jag vet det tycker jag att det borde funka att försörja sig på det. Men jag vet ju precis lika mycket att det inte gör det, att ingen är beredd att betala för det. Hela tiden har jag trott att det skulle bli bättre när jag bara blev mer etablerad, när jag bara blev kändare, men nej. Efter varje sammanbrott har jag tänkt att jag måste bli smartare, jag måste sälja bättre, träna mer så jag håller ångesten borta, jag har plockat upp något pr-jobb som givit lite extra pengar ett tag och så har det känts okej. Men så kommer man tillbaka till den bransch man försöker verka i, och inser att jo, det är faktiskt lika vidrigt som jag trodde.

Denna jävla idé att just det jag skriver skulle vara särskilt viktigt, att just jag har ett ansvar att säga saker som andra inte säger. Hybrisen är fenomenal.

Men jag orkar inte längre. Det ingen annan vill betala för i ersättning betalar jag själv med kroppen. Jag är för gammal för det här. Jag orkade när jag var yngre, men det är så tydligt att det bara inte fungerar längre. Kollapserna kommer tätare, tyngre. Jag tror att jag är rätt bra på att skydda mitt barn, han vet att det inte är hans fel att jag är ledsen så ofta, men jag vill inte vara en sådan mamma i längden.

Så jag söker jobb nu. Uppdrag, jobb, vad som helst. Jag är öppen för förslag. Ett krav är att man ska vilja behandla mig väl.

30 kommentarer:

Jessica sa...

Du behöver ett lönearbete där sådant som SGI, semester och allt sånt ingår.
Och så behöver du någon att tala med om hur du mår och det rätt omgående. Gå till din vårdcentral till att börja med. Det är, i längden, inte okej att bryta ihop regelbundet. Det sliter och tär och till slut kraschar man ordentligt oavsett om man vill eller inte. Det är oundvikligt, man har bara så mycket energi att ta av. Hela tjafset om den lidande skribenten är inget annat än en romantisering av ett tillstånd som man inte ska befinna sig i.

Jag låter kanske naiv om dagens arbetsmarknad, och om verkligheten för egenföretagare men jag själv HAR brutit ihop och återhämtade mig aldrig fullt ut. Jag har andra hälsoproblem och de bidrog också men det var jsut det där. Jag jobbade som en bäver, och jag var anställd. En dag var jag för trasig för att fortsätta hur mycket jag än själv ville. Tro mig när jag säger att det inte är värt det.
Ta hand om dig!!

Peter Karlberg sa...

Text som berör, utlämnande. Bra.

Kan inte erbjuda jobb även om jag väldigt gärna ser att din röst får fortsatt utrymme.

Inte förvånad över att frilansandet varken betalar sig särskilt väl eller att det tär.

Halvbonden sa...

Först vill jag bara säga att jag är precis som du, känner igen mig i allt du skriver.
Sedan vill jag säga tack, för jag har trott många gånger att jag har gjort fel, som inte skaffade mig ett yrke som du har, utan gick den säkra vägen och har nu ett tråkigt kontorsjobb.
Sen, och jag menar inte detta som att beklaga mig och visa att det är minst lika synd om mig, utan mer som ett exempel, så vill jag bara säga att om du är som jag, så hade det inte varit mycket bättre om du hade haft en trygg anställning, som jag har, med trygg inkomst, för även där är det svårt att krascha, och det gör man även om förhållandena är trygga. För jag försöker hinna med heltidsjobb, barn och sedan sitta uppe på nätterna och göra det jag egentligen vill, nämligen skriva, och jag klarar egentligen inte av lite sömn, men det finns liksom inte tid till det.
Jag ska inte ge dig något råd, för jag vet inte själv hur jag ska undvika mina återkommande dalar, men det jag tror skulle funka, skulle vara om man hade ett fast jobb på halvtid, och sedan kunde ägna sig åt frilans på halvtid, så att det alltid fanns lite pengar, men också lite frihet.

Madde sa...

Känner exakt likadant. Även om jag inte får sammanbrott så ligger en ständig oro och anspänning i kroppen. Jobbar som timanställd uska för vg.regionen. Alltså den sämsta anställningform man kan ha.

Även om jag får såpass många timmar/månad att jag kan betala hyra, mat etc. så kan jag inte "leva" fullt ut. Kan inte gå helt noll på kontot någon månad, för att t.ex. köpa säng eller soffa, för jag vet inte om jag får tillräckligt med jobb nästkommande månad. Dessutom "äger" arbetsgivaren mig. T.ex. har inte fått jobb inför en helg. Gör då upp planer för att göra något. Men i sista minut ringer ofta arbetsgivaren och frågar om man kan jobba. Vilket man 9/10 ggr säger att man kan.

Visst jag är inte livägen och kan i teorin säga nej. Men man väger alltid in att 3 arbetspass=x antal kronor tjänade.

Visselpaj sa...

Jag hoppas att du hittar något bättre snart.

Halvbonden sa...

Måste bara skriva en kommentar till efter att jag läste vad rekryteraren hade sagt. Blir förbannad!
Så hon anställer hellre någon som ljuger om sina egenskaper (för alla människor har problem, av det ena eller det andra slaget) eller någon som känner sig själv väldigt dåligt. Att veta om sina "brister" är bra. Dessutom är personer som du beskriver dig själv ofta väldigt kreativa och intelligenta. Vad vore världen om vi inte hade haft alla deppiga människor? Man kan ju nästan sätta ett likhetstecken mellan geni och psykiska problem om man ser bakåt i historien.

Sofia Capel - Londonbloggen sa...

Hoppas du kan byta jobb, få en fastanställning som du trivs med! Kram

Anonym sa...

Det där med att det skulle vara medelmåttans ressentiment eller medelklassens privilegier, är det på grund av ditt yrke? För jag kan ju säga att jag känner igen mig rätt väl även om jag aldrig varit frilansande journalist. Men timvik har man ju haft så det förslår, inom vården, på kontor, på restauranter...

Och just den där känslan av att ständigt utnyttjas till sin bristningsgräns, bara för att kastas bort så fort de inte längre har användning av en, att de fast anställda med sina "fantasilöner" och rättigheter väl sitter där och skrattar åt en, den är nog gemensam för alla som saknar anställningssäkerhet. Även om man jobbar inom ett yrke som andra avundas.

Anonym sa...

vi käner ju inte varann, så jag kanske först ska förklara att jag har alldeles lätt för att tycka att folk är medelmåttiga. det har jag aldrig tänkt om dig. och då har jag ändå följt dig ganska noga i några år.

Karl sa...

Jag känner igen detdär så väl, att livet känns som en fotbollsmatch som man måste antingen vinna eller förlora, och förlorar man hamnar man i en kloak utan möjlighet att ta sig ur.
Jag vill inte att det skall vara så. Jag tycker det är oschysst, orättvist och fel, men känner mig så maktlös inför det.
Jag tror i sådana lägen att man måste bekänna sig besegrad av sina förhinder och 'brister' eller som du beskriver det när psyket inte orkar.
Det är så ibland bara, och man måste bara sänka kraven och ringa läkaren och inte se det som annolunda att psyket sätter gränser, likväl som kroppen. Låta dig vara sjukledig. Ta hand om dig och inte ständigt pressa dig själv.

Björn sa...

Är deta här något för dig? http://shr.se/Om-SHR/Sok-jobb/

Anonym sa...

"Det är nästan det värsta med den usla betalningen också. Man känner sig trampad på. Att alla alltid värderar en så lågt, och även om man inte ska värdera sig i pengar är det ju den värderingsgrunden som finns enklast."

Jag instämmer helt...

Åsa O sa...

Oerhört starkt berättat! Trygghetssystemet för småföretagare är väldigt dåligt. De sju karensdagarna som infördes 2010 har gjort tillvaron än mer osäker. Nu kommer det troligen att förändras igen efter omfattande protester bland annat från frilansmedlemmar i Journalistförbundet. Att vara med och påverka den pågående trygghetsutredningen är en viktig uppgift. Men hur kommer vi åt arvodena? Tanken med översynen av frilansrekommendationen är att det ska hjälpa. Men någonstans vill man ju att uppdragsgivarna också ska ta något jävla ansvar för villkoren! För oss som individer tycker jag att vi kontinuerligt ska fråga oss "är det värt det?", "mår jag bra?". Priset får inte bli för högt. Och så måste vi journalister tillsammans arbeta för att påverka och förbättra frilansarnas villkor. Ingen lätt match.
Åsa Ohlsson, ordförande Frilans Riks

Johanna sa...

Jag minns fortfarande din barskt uppriktiga kommentar en kväll i almedalen för flera år sedan då du ifrågasatte varför jag ville satsa på skrivandet och inte på dataspelen. Jag tog åt mig (även om 19-åriga jag inte ville erkänna det) och är väldigt tacksam för de orden idag.

Vad du än tar dig för hoppas jag att du fortsätter skriva någonstans.

Frida Andersson Johansson sa...

Jag har turen att inte ha haft det så psykiskt jobbigt som du under min frilanstid. Men jag började jobba heltid som anställd i höstas, och den första fredagseftermiddagen på väg hem från jobbet kände jag så oerhört starkt att jag var ledig - helt och hållet ledig - för första gången på flera år. Då insåg jag att jag aldrig känt mig ledig under tiden som frilans. Alltid nån idé som måste kollas upp, någon deadline placerad mitt i sommaren, någon komplettering som skulle göras...

Lycka till i framtiden!

En utbytbar journalist sa...

Jag vill inte heller vara en sådan mamma i längden och har därför börjat se mig om efter ett annat jobb. Nu har jag en grej på gång, det kan bli fast mark under mina fötter under en längre tid och det är en arbetsgivare som verkligen vill ha mig. Jag måste bara bestämma mig för att jag inte ska jobba som journalist mer, för mig är det ett stort steg. Efter att ha läst det här blev jag ännu mer övertygad om att det är dags nu, dags att sluta.

gurra sa...

Jag tror att det är en bra väg för dig att söka en anställning. Jag minns själv hur det kändes att på 2 dagar ha tjänat ihop lika mycket pengar som de 2 senaste månadernas jagande av kunder och uppdrag hade genererat. Jag minns känslan av frihet när jag lämnade jobbet klockan 17 och var ledig hela kvällen.

Du har två sidor att förhålla dig till i nuläget. Den ena är att du är skör just nu och är en betydlig risk för en arbetsgivare. Fundera på att börja på deltid. Var beredd att ta en provanställning. Var beredd på att det kanske inte fungerar som tänkt på ditt första jobb.

Den andra sidan är att du har färdigheter som är attraktiva för en arbetsgivare. Du är en skicklig skribent i en värld som är full av mediokra prosaiker. Det finns många jobb som informatör, teknisk skribent, kundtidninsredaktör och liknande där man arbetar normala dagar och är vettigt betald. Undvik reklambranschen och många webbjobb, för där är livet lika hetsigt som frilansandet, även om det kanske ger mer pengar i fickan.

Anders sa...

Hoppas att du får det jobb du vill ha och förtjänar. Det vore ett sällsynt skådat slöseri med intellekt och talang att inte ge dig en fast anställning. Låt inte j*vlarna nöta ner dig!

SaraMy sa...

Jag hittade hit precis nu via alexmo.se , men jag blev så berörd att jag måste skriva en kommentar. Likt Madde och anonym är jag timanställd i vården (med samma känslighet som du) och känner igen mig något otroligt.

''Utsätt er inte för det här, ni kommer gå sönder och ingen kommer tacka er, ingen kommer bry sig.''
Det där med att ingen kommer att tacka en var en av dom hårdaste läxorna jag fick lära mig, men sedan dess har jag omprioriterat mitt liv.
Jag ska inte säga att det har gjort en stor skillnad, än, eftersom jag senast i januari var sjukskriven och trasig. Men idag tackar jag nej när jag känner att jag inte mäktar med. För som du sa, ingen kommer att tacka en. Hamnar du på botten byts du bara ut.

Det känns som att det är ett väldigt utbrett fenomen, och det känns som att det bara blir värre.

Jag skulle själv aldrig våga skriva en så utelämnande text, (för tänk om jag sänker mitt värde på arbetsmarknaden (!!), tänk om någon arbetskamrat läser och tvivlar på min kapacitet, tänk om si, tänk om så) Men jag tycker att det är starkt. Och för att få igenom någon sorts förändring så måste man ju våga prata om det. Som min sambo sa till mig igår, när jag var rädd, ''vaddå, du är ju Människa''

Och ja, är vi inte alla det? För vi vill väl inte bli maskiner, eller?

Det känns ju tyvärr som att det är precis det som arbetsgivare önskar att vi var.

Hoppas du hittar en lösning som passar dig!

Anonym sa...

http://jobbistan.stockholm.se/External/OJCustomer3/Assignmentview.aspx?guidgroup=4dbaad34-5758-442b-be9e-070aa4e65afd&guid=631C1C6F-544F-4CC4-A7D8-E25DF42C421A

http://www.offentligajobb.se/Public/AssignmentView.aspx?RemoteId=9F2323BA-76D4-4009-A922-D035AF6EA8D5&PublisherGuid=eda3e6d2-4583-40d4-a51c-c1cfcbc01b3a

Kanske kan vara något? Hoppas du kan skriva böcker istället.

Anonym sa...

Fått några erbjudanden än?

Jenny sa...

Du berör verkligen med det du skriver! Du har så rätt! Ta hand om DIG. Det är det som betyder något. Jag hoppas att du får ro och kraft. Jag har det. Nu. Jag vet att det går! Du klarar det!

Anonym sa...

Jag tycker du ska bo i ett billigt hus på vischan och fortsätta med det du är bra på. För DET är det stora privilegiet som frilansare – man kan bo var som helst.

Jag har frilansat i bokbranschen i 20 år och bor utanför en håla – jag visste redan från början att låga omkostnader var nyckeln till hur jag skulle undvika att bränna ut mig.

(Ursäkta att jag låter så förnumstig, men jag ville ändå säga det. Plus att jag vet ju inte alls hur du lever eller vilka kostnader du har idag.)

Mary X Jensen sa...

Kram till dig Isobel... Jag förstår hur du känner dig.

En som lämnat LAS-hjulet sa...

Huga, känner igen mig. Dock lika vidrigt som fast anställd på ett företag nyligen som i LAS-svängen inom journalistiken. Har nu gått över till den kanske något fulare sidan och skriver för företag på frilansbasis, vilket ger så mycket bättre ersättning att det faktiskt går att planera min tid, umgås lugnt och fint med barnen och tro på en framtid. Känner mig friare och lugnare än på länge, som att det är jag som håller i tyglarna den här gången.

Vad du än bestämmer dig för, när man mår så där är det dags att ändra på något. Jag hoppade av min fasta anställning för en på pappret otryggare. Men för dig kanske det är tvärtemot. Mitt gamla journalisthjärta brister en aning när jag tänker på att jag gett upp drömmen om att förändra världen med genom journalistik... men det är tyvärr priset som dagens utnyttjande av (bl a) journalister leder till.

Du är en fantastisk bra, skarp och modig skribent, och det vore en stor skam om du pga otrygga anställningar inte orkar jobba vidare så. Skam för branschen, inte för dig. Du måste sätta dig själv och ditt välmående före allt annat så klart.

Gabrielle Björnstrand sa...

Jag tycker du är så skitbra; din text om Grekland länkade jag till.

Kanske har hon lite rätt, den Anonyma, som gav dig tipset om ett billigare liv. Typ avkrok, några streck från Stockholm. (Hon med bok-jobb. Översättning gissar jag.)

Det är hur som helst horribelt att du med din begåvning ska ha sådana bekymmer. VI lever inte i en meritokrati utan i en medieidioti.

Anonym sa...

Tack, helt plötsligt känner jag mig lite mindre ensam. jag frilansar inte, jag har en till synes bra anställning. men ändå under press, och har hamnat i nåt slags mellanchefshelvete, massa ansvar, få befogenheter, och ingen i ledningen som riktigt bryr sig, för utom om sina egna bekymmer. de fattar snabba beslut gällande min verksamhet bara för att "bli av med mig", och inser inte att allt trillar tillbaka på mitt bord.
perfektionism, engagemang - ja visst. " jag måste bli smartare, jag måste sälja bättre, träna mer" - jajamen, förutom att jag inte måste sälja, men jag måste komma på argument för att motivera min egen existens hela tiden. samtidigt som jag tycker att det jag gör och har att säga är viktigt. Ledningen BORDE lyssna på mig. kroppen betalar, håller med om det också. hade ett fullständigt panikångestsammanbrott förra veckan, men orkar inte hålla på så i längden.
så tack! för välformulerad text. igenkänningsfaktorn är total. nu ska jag bara komma på nåt krav att ställa som inte går att avskriva hur lätt som helst.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Usch, jag blir så ledsen över att så många känner likadant som jag. Det borde inte vara såhär.

Nemokrati sa...

Så är livet i högerns drömsamhälle, där man lurat folk att fucka facket. Arbetsvillkoren blir därefter. I byggbranschen dör en jobbare varje månad har jag för mig att det var. Och lönerna sjunker, med europakten och EU2020 blir de ännu lägre - och då gäller det de allt färre fast anställda. Övriga i bemanningshelvetet får jobba nollbaserat och de "egna företagarna" - täcknamn för deltidsarbetslösa, kan bli helt arbetslösa när som helst utan ett öre i ersättning. Fin värld. Högerns mardrömsvärld. Kvalitet - skit i det liksom. Allt är avreglerat, både myndighetsutövning och tjänster - kunderna/vårdtagare/medborgare/skolelever/patienter/konsumenter får ta det de får - om det finns något alls. Det är gangsterekonomin så ser den ut. Och moderaterna är de som bäddat för de nya "anställningsvillkoren".
Reser vi oss inte som en man och protesterar så blir det mycket värre och det snart. Spanien och Italien håller på att gå i kk.

Eric sa...

Jag känner så också. Orken är slut. Så fort jag öppnar en tidning vill jag bara kasta den ifrån mig för att jag inte orkar ta del av allt som händer i samhället. Jag vet ibland inte vad jag skall göra. Man vill bara sitta i ett tyst rum mot en trädgård och dricka te och bara skärma av allt annat.
Jag har varit i situationen att jag måst sjukskriva mig för jag bara inte orkat söka jobb, eller göra något annat heller. Allt bara fyllde mig med ångest. Jag orkade bara inte. Jag orkade bara gå upp och kasta morgontidningen i soptunnan, gå en lugn promenad och dricka en kopp te och inte ta del av något annat.
Trädgårdsarbete har hjälpt mig.